En resa till ett sundare liv

Jag är sockermissbrukare, sockerberoende, jag är den som blivit kallad sockerråtta, godisgris, ja you name it.

Ända sedan jag var liten så har jag varit den som gillar mjölmat. Pannkakor, bröd och potatis har varit mina favoriter. Pannkakssmeten åt jag direkt ur bunken med sked, eller direkt från tallriken när de kom från stekpannan. Det var den "maträtt" som jag först lärde mig utantill och det var antingen pannkakor, billyspanpizza eller mickromackor med oboy som gällde när jag kom hem från skolan.

Jag minns att jag nästan varje dag i skolan överåt så att jag smög undan och kräktes bara några minuter efter. Det gick tillslut så långt att fröknarna visste att det var jag som kräkts. Jag skämdes, men jag visste egentligen inte varför, jag förstod att det jag gjorde var fel, men inte på vilket sätt. Likadant var det när vi varit på MC Donalds, och det kan fortfarande vara ett problem. Speciellt om det varit stressigt, eller om jag tjatat till mig en milkshake fast jag egentligen borde klarat mig på 1 happy meal och 1 extra hamburgare och läsk eller vatten. Då hann jag oftast inte långt från restaurangen innan jag behövde kräkas. 

Jag borde ha förstått för länge sedan att jag triggar på socker. Att det inte var bra att äta allt det sockret när man kom hem från skolan. Men det gjorde jag inte, och det fortsatte och fortsatte. Jag har både stulit småpengar till godis och sötsaker hemma, och jag har snattat från olika kiosker, bara för att få min drog. 

När jag var i stallet så var det till största delen jag som åt upp sockerpaketet som stod i skåpet, det var jag som åt upp knäckebröden och det var jag som gick och smakade från hästarnas b-vitamin som bara smakade sött. 

Här fick jag även välja om jag ville fortsätta med fotbollen eller om jag ville satsa fullt ut på hästarna, och då laget skulle läggas ned och jag hede blivit tvungen att hitta min plats i ett nytt lag valde jag hästarna.

När jag började 7an i en annan skola, i en helt ny klass där jag bara kände en tjej till. Där jag hade blivit lovad att det skulle bli en hästprofil i sammarbete med ridskolan jag höll till på. Det blev inte så, och redan innan höstlovet började så hade mobbingen mot mig eskalerat något enormt. Jag va redan utsatt som liten, men på låg och mellanstadiet kunde jag hålla det ifrån mig på ett helt annat sätt. Då visste jag hur de personerna som höll på mot mig fungerade. Min räddare i nöden kom även till mig då, men det var även han som i slutändan sårade mig som mest. Min första riktiga pojkvän, vi var så fruktansvärt kära i varandral, jag älskade honom och han stod upp mot mig. 

För att ta oss tillbaka till sjuan så började allt innan höstlovet, det var några tjejer som ringde mig på dolt nummer, låtsades vara en annan tjej jag haft lite kontakt med och som jag visste inte mådde så bra. Tjejerna låtsades vara henne och fick mig att säga en massa saker som inte var sant. Det fick jag betala för senare sen kan jag lova. Jag blev rädd för att gå till skolan, rädd för att råka åka på spö av tjejgänget. Samtidigt så gick min bästa vän ner sig i det "svarta hålet" och sökte min hjälp upp. Tyvärr drog hon ner mig totalt, och vi va båda två på botten och försökte ta oss upp. 

I de flesta högstadium finns det en kiosk som är öppen på efter första lektionen och eventuellt också mot slutet av dagen. Jag fick varje dag 20 kr av mina föräldrar till att köpa 2 mackor och 1 festis då jag inte åt någon frukost. Att helt plötsligt lägga till 2 ljusa mackor och en festis till den dagliga rutinen för en redan överviktig och sockerberoende person är inte någonting som är speciellt smart. Jag tackade självklart och tog emot, det var ju en del av min drog, min personliga smärtlindring. Klart jag tackade ja.

Jag fick byta skola till 8an och jag blev till en början bättre i min djupa depression, men efter ett tag började skiten bubbla upp igen och jag började sjunka. Fanns kiosk även här, 2 mörka mackor 5 kr, och 1 fralla 5 kr, självklart tog man 2 frallor och 1 pucko. Vilket jävla pucko man var. Varje dag, 5 dagar i veckan 17 veckor på hösten och typ 20 veckor på våren i 2 år. Konstigt att beroendet eskalerade, att koncentrationen försvann och vikten sprang iväg?

Gymnasiet började, den första jag pratade med förutom en gammal klasskompis är den underbara vän som än idag står vid min sida. Hela gymnasietiden var rätt turbulent, det var byte av kompisgäng hit, utfrysning dit och jag kände mig aldrig hemma någonstans. Då det var en friskola som tappat greppet om våran klass kunde man ofta "arbeta hemifrån" dvs sova halva dagen, göra sina uppgifter och samtidigt äta från kyl och frys bakom ryggen. 

Någonting som faktiskt räddade mig var att en dansprofil startades upp när jag gick i 7an, jag började dansa och det var så galet roligt. Jag drog med mig en barndomsvän och vi började dansa bugg på östgötabugg. En kille från en annan klass snappade upp att vi dansade och tjatade på mig om att jag skulle börja på LBRR (linköpings bugg och rock'n roll) och det gjorde jag. Det var så galet roligt och jag kom i en betydligt bättre form än på länge. Våren 2012 var jag med i en skidolycka (slalom) och krossade det mesta i mitt vänstra knä. Det tog lång tid att både läka mitt knä och mitt psyke. Det smärtade enormt i knäet och jag fick vara väldigt försiktig för att inte förvärra skadan. 

Jag tröståt en hel del under den här perioden och vikten gick fort uppåt igen. Hittade året efter till gymmet tillsammans med min underbara vän. Vi tränade som besatta och formen blev sakta bättre samtidigt som alkoholen hittade in i mitt liv. Något jag verkligen försökt hålla mig borta ifrån, för när jag väl börjar, slutar jag inte förens jag spyr och däckar. (Hej jag heter Erica och är alkolist). Jag hade inför studenten 3 (!) veckors studentvecka, och ja, jag körde dagen efter ett antal gånger. 

Flyttade till Norge efter studenten, där blev det inte alls som tänkt, jag flyttade hem igen efter drygt 10-12 veckor och jag hamnade i en total svacka och gick ner mig totalt. Tills jag hörde talas om 180-grader, lägret där fd. biggest looser vinnaren Simon Kachoa höll i. (Den historian finns redan här) Jag gick ner 12 kg på 5 veckor, men var totalt fixarad vid maten och träningen. Jag höll på att falla in i ett nytt matmissbruk, in i kalorifällan. Men min första glass i bilen mellan mina jobbpass "räddade mig". Och snart därefter var jag tillbaka i sockermissbruket igen. 

Här är jag idag, fullständigt medveten om mitt problem, lösningen ligger framför mig, och jag vill bli förevigt sockerfri.