Sanningens ögonblick...
Det var länge sedan jag skrev av mig nu, men idag känner jag att det är dags igen...
Ta det med en nypa salt, men inte en för stor nypa. För jag har trotts allt skrivit det direkt från hjärtat.
Jag har under en period känt mig väldigt nere och inte känt mig glad och positiv på samma sätt som jag borde göra. Jag har inte haft någon egentlig ork till att göra någonting alls. Jag har inte velat göra någonting, inte velat ta tag i mitt liv.
Jag har flera gånger funderat på vilka människor som jag egentligen har runt omkring mig och vilka som faktiskt skulle bry sig på riktigt om det skulle hända mig någonting. Självklart är jag fullt medveten om att alla i min familj skulle bry sig och må otroligt dåligt om någonting skulle hända... Men sen då?
Vilka andra skulle bry sig? Vilka av mina vänner skulle bry sig det minsta lilla om jag försvann? Vilka skulle leta efter mig, vilka skulle komma till min begravning? Vem skulle på RIKTIGT bry sig?
Helt jävla ärligt så vet jag faktiskt inte. Jag har faktiskt inte en aning. Jag har inte en aning om vilka som faktiskt älskar mig, bryr sig om mig på samma sätt som jag älskar dem och bryr mig om dem. Det är vissa personer som jag har runt mig som jag utan att blinka skulle ta en kula för. Men jag vet inte om de är beredda att göra samma sak för mig.
Livet känns så fruktansvärt ensamt. Jag är helt ensam. Jag är ett andra hands val, de går till mig om de inte har någon annan att gå till.
Jag kommer antagligen att fira mitt nyår på samma sätt som jag tillbringar nästan alla andra kvällar. Ensam, med min dator och en flaska i handen. Gott nytt fucking år säger jag bara.
Känns ju jävligt bra att 2015 kommer att börja på sämsta möjliga sätt. Känns ju som att det kommer att arta sig väldigt bra då. Fuck det här. Fuck allt.
Jag vill bara börja om, få starta om mitt liv på nytt. Göra om, göra rätt.
Men tyvärr fungerar inte livet så. Man måste hela tiden försöka, försöka göra rätt för sig. Försöka och framför allt inte ge upp. Ger man upp kan man lika gärna sluta försöka, och slutar man försöka så kan man lika gärna säga hejdå med en gång. För det är så det blir. Slutar man försöka, slutar man leva sitt liv.